Kategoriarkiv: Okategoriserade

Svar till Ivar Arpi

Vi, samiska riksorganisationer, föreningar och kulturinstitutioner, vill visa på Ivar Arpis sätt att missakta och förminska det samiska folket, och hur han vilseleder följare och läsare kring historien och den rättsliga situationen i Sápmi.

Riksorganisationen Same Ätnam (RSÄ)
Landsförbundet Svenska Samer (LSS)
Gaaltije, Sydsamiskt kulturcentrum
Noerhtenaestie, Västernorrlands Sameförening
Sameföreningen i Stockholm
Silbonah Samesijdda Rödingsträsk
Orrestaare Sameförening Örnsköldsvik
Samiska föreningen i Uppsala
Piteå Sameförening
Samer i Syd
Vadtejen Saemiej Sijte

Artikelserien ”Striden om Sameland” i SvD har på många sätt belyst rennäringens och gruvindustrins utmaningar. Men konfliktlinjen framställdes missledande då den inleddes med orden ”I potten ligger, beroende på vems perspektiv man väljer, frågan om samekulturens överlevnad kontra den norrländska glesbygdens utveckling”.

Formuleringen pekar ut en folkgrupps kultur som ett hinder för utveckling – ungefär som ett museum skulle stå i vägen för ett motorvägsbygge. Men rennäringen är en naturlig del av det samiska samhället, och har hundra procent samhällsnytta i det sammanhanget. Frågan är också om gruvnäring och naturförstöring är det enda sättet att ”utveckla landsbygden”. Vilka bevis finns för att rennäringen och samer hindrar landsbygdsutveckling, och kan man verkligen lasta samerna för statens glesbygdspolitik?

Mitt under pågående artikelserie jämför Ivar Arpi, i SvD ledarsida, hamnarbetare i en svensk stad med ett urfolk som har en egen historia i stort sett skild från staternas födelse. Den nya svenska nationen skulle komma att svika samerna efter en lång levnad sida vid sida.

Med kungliga påbud, våld och straff fördrevs samerna från Mellansverige upp till norra Dalarna och Storsjöbygden (1650-1730) och tvångsbofastgjordes med 90%-ig spädbarnsdödlighet som följd (1790). Med kungliga påbud koloniserades deras land (1673, 1695 och 1749). Under tiden tvångskristnades folket med straff och våld. Därefter tog staten deras marker runt 1900 – samiska markområden som tidigare varit beskattade, kunde säljas, testamenteras och hade lagfarter.

I en enmansutredning kom staten 1922 fram till att detta var i sin ordning, eftersom utredaren ansåg att staten utropat överhöghet över sameområdet*. Det är därför ironiskt att SvD, dagen efter Ivar Arpis artikel, och 94 år efter utredningen om de samiska markerna, argumenterar om äganderättens låga ställning i Sverige. Det har påpekats av samer i över hundra år: svenska staten lät ju genomföra en av de största beslagen av privat förvaltad mark, och kollektivisering av egendom, som någonsin skett i Västeuropa sedan folkvandringstid.

Istället överförde man denna egendomsrätt till en annan egendomsrätt: renskötselrätten, där staten upplåter koloniserad och beslagtagen mark för rennäringen.

Denna egendomsrätt ärvs och hanteras precis som all annan egendom enligt västerländsk modell. Den kollektiva rätten ägs gemensamt av det samiska folket. Detta ägande, som alltså är konstruerat av staten, vinklar Ivar Arpi till att bli en blods- och rasfråga, och på så sätt uttrycker han missaktning mot en hel folkgrupp på felaktiga grunder.

För att ytterligare förklara  renskötselrätten: föreställ er att staten backar bandet och återlämnar markerna till samebyarna och till det samiska folket, inklusive renflyttningsallmänningarna utmed älvarna och betesallmänningarna vid kusten. Dessa marker mäts in av lantmäteriet och lagfarter delas ut igen. Utifrån den ordningen upprättas sedan en äganderätt enligt västerländsk modell.

Men nu har staten istället tagit markerna från samerna, med motiveringen att renbeteshemman inte behövs, eftersom renskötselrätten ska ge samma starka egendomsskydd – om inte starkare, och ge samma förutsättningar som om de vore ägda marker för det samiska folkets utkomst genom renskötsel.

Ja, det var så företrädare för kyrkan och staten sade till våra förfäder när de beslagtog markerna efter första renbeteslagen 1886 och långt in på 1900-talet - och det är så kort tid att vi minns. Den som är intresserad kan gärna kontrollera hur mycket mark kyrkan och kronan förvaltar i samiskt område idag. Renskötselrättens ställning har senare bekräftats av svenska domstolar flera gånger, och ändå resonerar Arpi på samma sätt som om han skulle klaga över varför Sverige inte hur som helst kan upprätta oljeplattformar utmed norska kusten.

För att förstå vad Ivar Arpi vill ha fram: den privata äganderätten ska visst kunna köras över om det ligger i gruvindustrins intresse. Äganderättsprincipen, folkrätten och urfolksrätten kallas i ledaren dessutom för ett ”veto” i rubriken. Därav ironin när samma ledarsida kritiserar äganderättens ställning i Sverige.

Ivar Arpi ifrågasätter indirekt att staten ska stå som garant för renskötselrätten. Men vem ska garantera medborgarnas egendomsskydd om inte staten och dess domstolar? Urfolkens egendomsskydd har historiskt, och från ett socialdarwinistiskt perspektiv, diskriminerats i västvärlden. Arpi visar med all tydlighet att han inte respekterar den. Ska inte urfolken då kunna vända sig till internationell rätt?

Ivar Arpi gör sig, som storstadsbo, också till talesman för hela den norrländska befolkningen, både för glesbygdsbefolkning och stadsbor vid kusten (”1.1 miljoner människor”), och verkar veta vad som är bäst för ”landsbygdsutvecklingen” i Norrlands inland – nämligen gruvor och vindkraftsparker.

Då är vi tillbaka i en av inledningens frågor. Är total destruktion av Sveriges natur i Norrlands inland, förutsättningarna för rennäring samt fjällens och skogarnas sociala, kulturella och ekologiska värden automatiskt ”landsbygdsutveckling”? Finns det inga andra sätt att generera samhällsvinster?

Problemet är att avkastning, arbetstillfällen och andra värden inte mäts i bevarade kulturlandskap, levande ekosystem, turism och en hållbar matproduktion. Inte heller hur många renskötare som blir arbetslösa och hur många renar som måste slaktas ut till förmån för markförstörande verksamhet – det verkar inte finnas i vågskålen i jämförelse med andra yrken.

Renskötselrätten är redan under ständig expropriering. Marker, flyttleder och andra förutsättningar för renskötseln minskar snabbt. För Arpi är det inte tillräckligt att renbetesområdet redan hyser storskalig vattenkraft, gruvdrift, vindkraft och skogsbruk och enorma renskötsel-, kultur- och naturvärden redan har förstörts och gett stora ekonomiska värden för Sverige. Det här talar inte Ivar Arpi om, utan ställer renskötselrätten i motsats till nya gruvor, nya vindkraftparker och ytterligare markförstöring.

Ivar Arpi skriver sedan att staten ”öser in pengar” i renskötseln. Det är också en missaktning på felaktiga grunder, eftersom verkligheten är att rennäringen får samma prisstöd som all annan jordbruksnäring. Sverige har dessutom fått internationell kritik för låga ersättningsnivåer, som inte på långa vägar täcker förlusterna på grund av rovdjur.

På samma sätt som rennäringen inte ersätts fullt ut som areell näring, täcker inte heller Sametingets anslag de samiska kulturinstitutionerna och samhället. Ramanslaget räknades inte upp på över tjugo år!

Ivar Arpi konstruerar också ett motsatsförhållande mellan renskötare och en ”förkrossande majoritet som försöker överleva på landsbygden”, helt utan grund – som om rennäringen och en folkgrupp kan stå till svars för både kolonisationshistorien och statens förda landsbygdspolitik.

Ledaren ifrågasätter indirekt rimligheten i renskötselrätten, som för att mana staten till fortsatt stöld av ett urfolks egendom (”Samepolitiken bör föras med detta i åtanke”). Konklusionen är då vidare att Arpi menar att staten inte heller då ska bry sig om kritiken mot Sverige. Det vill säga att Sverige bör gå ur FN-systemet.

Ivar Arpi misstar sig när han separerar renskötarna från det samiska folket i gruvfrågan. Våra institutioner företräder inte rennäringen, men oavsett detta vilar alla samers egendomsarv i samma renskötselrätt som SvD ledare ifrågasätter. När någon ”bara vill ta lite till” av betesmarker, flyttleder och vinterbetesland, drabbar det hela samiska folkets framtid, och den enda egendom som staten hittills tillåtit det samiska samhället att bruka och förvalta.

Sedan skriver Ivar Arpi att samerna är ”kulturellt särbehandlade” vilket är obegripligt. Självbestämmanderätten är inskriven i folkrätten – ett rättsligt fundament som Sverige varit med och utformat, där samernas ställning som urfolk erkändes redan 1976 av Sverige. Principen är att samerna som folk ska få samma förutsättningar som andra folk och urfolk i världen att bestämma över t.ex. kultur, näringar och språk.

Det är samma resonemang med minoritetsspråklagarna, där vi läser ibland att samiska språket anses vara särbehandlat i lagstiftningen. Men lagstiftningen är till för att samiska språket ska få samma möjligheter som andra språk i världen, också i förhållande till att det bedrivits en medveten utrotning av språket. Idag når inte minoritetsspråklagarna dit ens, och ändå förekommer ifrågasättande att samiska barn ska kunna få undervisning i samiska. Det är obegripligt – nästan ironiskt att Ivar Arpi använder ordet ”särbehandling” om ett folk som just särbehandlats med politisk misshandel i flera hundra år, och där nationen som hyser urfolket inte ens uppnår internationella överenskommelser.

Vi kan ytterligare visa på Ivar Arpis märkliga synsätt. På Twitter, dagen efter att denna ledarsida har publicerats, skriver han ”Som när en del tror att samer är mer urbefolkning i Sverige än vad sydligare svenskar är. Knappast. Däremot är de en minoritet”.

Ivar Apri påstår att samerna inte är ett urfolk i Nordkalotten och andra delar av Sverige. Då menar samma person att Nordamerikas urbefolkning inte heller är ett urfolk, utan snarare en minoritet, eftersom de levt lika länge som andra amerikaner inom USA. Det vill säga sedan USA bildades 1776. Men samerna, ett folk som utan samtycke eller möjlighet att påverka hamnat under fyra nationers styren, delades inte in i den svenska nationen förrän 1751, då gränsen mot Norge fastställdes och mot Finland först 1809. Stora delar av svenska Sápmi blev koloniserat långt senare än flera nuvarande länder i Sydamerika och Nordamerika. För den som inte tror på detta finns svenska doktorsavhandlingar från början av 1900-talet som kartlagt varenda nybygge som tagits upp. Före kolonisationsögonblicken bodde där ett annat folk med eget rättssystem, ett eget språk, en egen religion och en egen ekonomi. Någon annan historieskrivning är som att förneka att månlandningen har skett.

Sammantaget bygger Ivar Arpis argumentation på felaktiga grunder, och används med en retorik som vänder majoritetsbefolkningen mot en folkgrupp eller annars missaktar och förminskar ett annat folk. Dessutom sker detta i en kontext som samerna inte har något politiskt inflytande över – annat än att med alla rättsliga medel försvara sin egendom som vem som helst skulle göra.

Som sist kommer ett uttalande som saknar motstycke: Ivar Arpi skriver att majoritetsbefolkningen hålls som gisslan av en minoritet. Frågan är: vilka har egentligen hållits som politisk gisslan?

Denna typ av uttalanden speglar det akuta behovet av både en sanningskommission och ratificering av ILO-169, men också behovet av att stärka lagstiftningen kring hets mot folkgrupp.

*Detta är en lång komplicerad historia som kan förenklas till att staten ansåg att samernas land var ödemarker, och därför ansågs samernas land i Sverige vara ”kronomark” – till skillnad från den övriga befolkningens jordeboksförda marker. Detta synsätt och behandling liknar historien i alla urfolksländer som koloniserats av Europeiska makter. Därav anledningen till att urfolksrätten kommit till i modern tid. Idag är det egentligen bara Sverige och några få länder kvar i världen som inte fullt ut erkänner denna rätt och det faktum att territoriet var bebott och brukat av ett annat folk sedan urminnes tider.

Inbjudan till landsmöte 2018

Bissovaš riikkačoahkkin/Stuoves rijkkatjåhkanibme/Njolke laantetjåangkoe/Ordinarie landsmöte 2018

Program

Lördag 26:e maj

10.00 – 16.00 Landsmöte

19.00 Landsmötesmiddag

Söndag 27:e maj

9.00 – 11.30 Landsmöte

Plats

Hotell Östersund, Staare

Anmälan

Anmäl ert intresse att delta på landsmötet på kansli snabela sameatnam.se, så skickar vi instruktioner för anmälan och program. Ange om ni är enskild medlem eller sameföreningsrepresentant. På landsmötet kan ni delta aktivt i debatter och diskussioner om hur RSÄ ska bedriva sin verksamhet. Kallelsen kommer också att publiceras på Same Ätnams facebook-grupp samt på Facebook-sidan för medlemsföreningarnas ordförande och på webben www.sameatnam.se 

Sameföreningsmedlemmar

RSÄ står för boende, lunch och landsmötesmiddag för en representant från varje medlemsförening, samt ersätter resa upp till 1000:- mot kvitto. Intresseanmälan ska ske snarast men före 26:e april för att vara garanterad boende. Anmäl intresse före 11:e maj för att vara garanterad att delta på landsmötesmiddagen.

Enskilda medlemmar

Är varmt välkomna till landsmötet. RSÄ står för lunch. Anmäl intresse före 11:e maj för att vara garanterad att delta på landsmötesmiddagen.

Årets valärenden

Valblankett har skickats till alla medlemmar. Om ni inte har fått den, var vänligt kontakta valberedning snabela sameatnam.se.

Medlemsavgift

Vi påminner om medlemsavgift 2018 för enskilda och föreningar. Den är 75 kr för enskild medlem, 125 kr för familj och 300 kr för sameföreningar. Bankgiro 5475-4262, Sparbanken Nord. Det är numer också möjligt att swisha medlemsavgiften till 1235611983. Glöm inte att ange namn, adress och gärna e-postadress och har man bytt adress så bör man se till att lämna de nya uppgifterna. Om du har fått detta brev av misstag, kontakta kansli snabela sameatnam.se.

Ditt medlemskap är viktigt för det samiska samhället! Det ger dig som enskild medlem, eller sameförening, rätt till inflytande i frågor som rör sameföreningar, utbildning, duodji, rättigheter, kultur och pansamiska frågor. Den samiska Riksorganisationen Same Ätnam är även remissinstans för Sametinget och även gentemot Sveriges regering med departement och myndigheter. 

Kom ihåg att RSÄ måste hinna behandla medlemsbetalning och nya medlemmar inför landsmötet. Betalningar senare än två veckor före landsmötet kommer ej hinna behandlas och ej medge rösträtt under landsmöte.

Ordinarie landsmöte 2017

Bissovaš riikkačoahkkin

Stuoves rijkkatjåhkanibme

Njolke laantetjåangkoe

Ordinarie landsmöte

Tid: Lördagen den 13:e maj 2017 kl. 9.30 – 17.00

Kaffe serveras från 9.00.

Plats: Hotell Bodensia, Kungsgatan 47, 961 35 Boden

Ingen anmälan behöver göras för deltagelse i landsmötet.

Boende ordnas på egen hand för enskilda deltagare. Dock står Same Ätnam för boende och resa för en medlemföreningsrepresentant upp till två nätter på Quality Hotel Bodensia.

Landsmötesprogram 2017

Årsbokslut 2016

Verksamhetsberättelse 2016

Styrelsens ärenden 2017

Tråantedeklarationen